Foto: SVT/TT
I dag skickar jag vidare Stina Oscarsons krönika i DN från igår. Om det som pågår i Norrland vecka 22-23 i år och som väldigt få svenskar tycks veta om? Tack Stina för att du lyfter frågan och påminner oss:
"Jag inlämnar som Sara Lidman en protest innan jag går ut i solen.
Jag har i ett par veckor försökt få ro att skriva en pjäs men misslyckas ideligen. Egentligen vill jag bara läsa poesi och titta på snödroppar, men i stället läser jag utredningar, lagförslag, propositioner, debatterar, skriver artiklar, signerar upprop och tänker på civil olydnad. Har jag tappat tron på konsten, tänker jag?
Så finner jag ett citat av Sara Lidman som ideligen avbröt sitt romanskrivande för kampen för Norrland. För att skriva artiklar om skogen och freden. ”Artikeln”, skriver hon, ”är en stubbe och stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sånt raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man inlämnat en protest.
Så nu gör jag det. Och jag börjar som Sara med kriget och pengarna. För någonstans är det alltid där det börjar.
Jag protesterar mot förslaget att lägga sex extra miljarder på det militära försvaret. Till vad räcker det? Att vi kan försvara oss en dag till? Kanske se skymten av ännu en ubåt? Jag förringar inte rädslan, men betänk vad vi kunnat få om samma summa satsats på att genom icke våldslig kamp, utbildning och diplomati förebygga konflikter.
Jag protesterar mot ACE, världens största militära flygövning som kommer att genomföras i Norrbotten i månadsskiftet maj–juni. Mitt under kalvningen hundra plan i luften samtidigt för att manifestera att man kan ta Arktis. Snacka om att leka med elden när vi vet vem som sitter på andra sidan Östersjön och också vill åt Arktis naturresurser.
Jag protesterar mot att vi över huvud taget hyr ut Norrland till militära övningar.
Jag protesterar mot att vi inte talar om kolonisationen av vårt eget land.
Jag protesterar mot att vår förra regering tio dagar innan valet smög igenom ett ja till ett värdlandsavtal med Nato som innebär att denna militära allians kan bedriva krig från Sverige och även placera kärnvapen här. Vi blir alltså ett större hot för omvärlden och det utan att vi kan räkna med någon slags hjälp från organisationen. Som uppgjort för att ett fullvärdigt medlemskap ska bli nödvändigt.
Jag protesterar mot TTIP och framför allt ISDS och jag instämmer i Sara Lidmans ord att vi skulle behöva sänka vår arbetstid till fyra timmar om dagen om vi som medborgare ska ha en chans att sätta oss in i allt som är på gång. TTIP är alltså det handelsavtal som håller på att förhandlas mellan EU och USA och framför allt protesterar jag mot att våra svenska politiker inte alls talar om detta med oss väljare och förklarar varför. (Bortsett från vår förra handelsminister som sa att alla svenskar ska få 1 700 kronor mer i plånboken. Hur nu en minister kan säga det och behålla hedern.)
Men faktum är att vi med TTIP riskerar en lose lose situation där båda parter kommer att tvingas sänka kraven både vad gäller miljö och arbetsrätt eftersom sådant räknas som handelshinder. Ni hör hur absurt det låter, att arbetsrätt och miljöregler, som vi genom mångårig kamp har erövrat nu räknas som handelshinder.
ISDS är förkortningen på den tvistelagstiftning som riskerar följa med TTIP och som innebär att företag kan komma att stämma stater i särskilda domstolar. Vi är alltså på god väg att sälja ut vår demokrati. För 1 700 kronor i månaden.
Så där ja. Nu går jag ut i solen och tittar på snödropparna som i sig bär svaret på varför vi måste protestera. Vi måste värna det sköra livet. Skönheten. Och vi människor måste få tid att skriva och läsa poesi."
Tack Stina Oscarson för dina ord. Jag skriver också under och skickar här vidare. Gör det du med! Dagens steg: Dela krönika för fred.
"Jag inlämnar som Sara Lidman en protest innan jag går ut i solen.
Jag har i ett par veckor försökt få ro att skriva en pjäs men misslyckas ideligen. Egentligen vill jag bara läsa poesi och titta på snödroppar, men i stället läser jag utredningar, lagförslag, propositioner, debatterar, skriver artiklar, signerar upprop och tänker på civil olydnad. Har jag tappat tron på konsten, tänker jag?
Så finner jag ett citat av Sara Lidman som ideligen avbröt sitt romanskrivande för kampen för Norrland. För att skriva artiklar om skogen och freden. ”Artikeln”, skriver hon, ”är en stubbe och stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sånt raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man inlämnat en protest.
Så nu gör jag det. Och jag börjar som Sara med kriget och pengarna. För någonstans är det alltid där det börjar.
Jag protesterar mot förslaget att lägga sex extra miljarder på det militära försvaret. Till vad räcker det? Att vi kan försvara oss en dag till? Kanske se skymten av ännu en ubåt? Jag förringar inte rädslan, men betänk vad vi kunnat få om samma summa satsats på att genom icke våldslig kamp, utbildning och diplomati förebygga konflikter.
Jag protesterar mot ACE, världens största militära flygövning som kommer att genomföras i Norrbotten i månadsskiftet maj–juni. Mitt under kalvningen hundra plan i luften samtidigt för att manifestera att man kan ta Arktis. Snacka om att leka med elden när vi vet vem som sitter på andra sidan Östersjön och också vill åt Arktis naturresurser.
Jag protesterar mot att vi över huvud taget hyr ut Norrland till militära övningar.
Jag protesterar mot att vi inte talar om kolonisationen av vårt eget land.
Jag protesterar mot att vår förra regering tio dagar innan valet smög igenom ett ja till ett värdlandsavtal med Nato som innebär att denna militära allians kan bedriva krig från Sverige och även placera kärnvapen här. Vi blir alltså ett större hot för omvärlden och det utan att vi kan räkna med någon slags hjälp från organisationen. Som uppgjort för att ett fullvärdigt medlemskap ska bli nödvändigt.
Jag protesterar mot TTIP och framför allt ISDS och jag instämmer i Sara Lidmans ord att vi skulle behöva sänka vår arbetstid till fyra timmar om dagen om vi som medborgare ska ha en chans att sätta oss in i allt som är på gång. TTIP är alltså det handelsavtal som håller på att förhandlas mellan EU och USA och framför allt protesterar jag mot att våra svenska politiker inte alls talar om detta med oss väljare och förklarar varför. (Bortsett från vår förra handelsminister som sa att alla svenskar ska få 1 700 kronor mer i plånboken. Hur nu en minister kan säga det och behålla hedern.)
Men faktum är att vi med TTIP riskerar en lose lose situation där båda parter kommer att tvingas sänka kraven både vad gäller miljö och arbetsrätt eftersom sådant räknas som handelshinder. Ni hör hur absurt det låter, att arbetsrätt och miljöregler, som vi genom mångårig kamp har erövrat nu räknas som handelshinder.
ISDS är förkortningen på den tvistelagstiftning som riskerar följa med TTIP och som innebär att företag kan komma att stämma stater i särskilda domstolar. Vi är alltså på god väg att sälja ut vår demokrati. För 1 700 kronor i månaden.
Så där ja. Nu går jag ut i solen och tittar på snödropparna som i sig bär svaret på varför vi måste protestera. Vi måste värna det sköra livet. Skönheten. Och vi människor måste få tid att skriva och läsa poesi."
Tack Stina Oscarson för dina ord. Jag skriver också under och skickar här vidare. Gör det du med! Dagens steg: Dela krönika för fred.
