Ännu en bra debattartikel, den här gången i SvD Opinion, skriven av Svenska Freds Anna Ek:
"Sveriges vapenindustri är ofta snabb på att instämma i att Sverige ska ha en ansvarsfull och strikt exportkontroll av krigsmateriel. Men när förslag läggs fram som riskerar att hindra deras verksamhet låter det annorlunda. Robert Limmergård, generalsekreterare i Säkerhets- och försvarsföretagen SOFF, anför på Brännpunkt 2/4 en rad argument mot ett stopp för vapenexport till diktaturer. Tyvärr är argumentationen dåligt underbyggd och i vissa fall rent missvisande.
Limmergård försöker för det första avdramatisera viss typ av vapenexport som anses ha så kallad ”ickeförstörelsebringande verkan”. Till dessa vapentyper hör bland annat radarsystem som kan användas såväl som en del av en krigföring som i övervakning. Det är förvånande att en företrädare för vapenindustrin själv inte inser det. Om det är något som visar på den dubbelmoral som Limmergård försöker avvisa, så är det just detta.
För det andra försöker SOFF få det att låta som att diplomatiska relationer och vapenexport är samma sak. Det är det inte. Sverige har diplomatiska relationer med ett stort antal länder, däribland Nordkorea där det finns ett internationellt vapenembargo. Sverige har diplomatiska relationer med långt fler länder än vad vi säljer vapen till. Måhända önskar sig SOFF att all ambassadpersonal skulle ägna mer tid åt att gå vapenindustrins intressen, men att hävda att diplomatiska relationer medför grönt kort för vapenexport är direkt felaktigt.
För det tredje tycker Limmergård att det är okontroversiellt med export av system som inte anses kunna kränka den egna befolkningen. Om vi tittar på vad som hände exempelvis under den arabiska våren då människor försökte ställa krav på demokratiska reformer och makten föll i vissa av länderna var det regimernas väpnade arm, militären och polisen, som tog makten. Det kunde den göra på grund av att den under åratal kunnat räkna med vapenstöd från bland annat Sverige. Vapenexport, oavsett materiel, stärker regimerna. Att bortse från detta och tro att Sverige genom en sådan politik stödjer demokrati och mänskliga rättigheter är rakt igenom naivt.
För det fjärde menar Limmergård att vapenindustrin stärker vårt oberoende. Om det är något som Saudiavtalet och dess efterspel visat så är det väl motsatsen. Vapenexporten låser fast oss i beroendeförhållanden och försvårar därtill möjligheten att rikta befogad kritik mot människorättskränkningar. I exemplet Thailand, dit Sverige säljer Jas Gripen, har kritiken mot militärjuntans maktövertagande varit ytterst sparsam.
Löftena var långtgående för tre år sedan när Krigsmaterielexportutredningen KEX presenterades. Då skrev fyra företrädare för dåvarande regeringen här på SvD Brännpunkt att ”Sverige har ett genuint engagemang för att medverka till stärkandet av demokrati och mänskliga fri och rättigheter globalt, och vår krigsmaterielexport ska givetvis inte undergräva denna strävan.” Förväntningarna på en reell skärpning av regelverket är höga och det finns en anledning till att KEX tillsattes i ljuset av den arabiska våren. De senaste fem åren har 35 procent av vapenexporten gått till ickedemokratier. Sedan 2012 då utredningen tillsattes fram till idag beräknas Sverige ha sålt krigsmateriel till ickedemokratiska länder för drygt 12 miljarder kronor.
Att företrädare för vapenindustrin skulle motsätta sig en lag som begränsar deras vapenaffärer med diktaturer och länder med allvarliga demokratiska brister är inte förvånande. Därför måste ett tydligt förbud mot vapenexport till ickedemokratier införas. På detta sätt kan Sverige göra ett genuint bidrag till stärkandet av demokrati och mänskliga rättigheter utan att dessa ansträngningar undergrävs av vår krigsmaterielexport."
Jag delar och hoppas att fler tack vare det läser den och vill engagera sig - för fred! Dagens steg: Dela debattartikel för fred.
"Sveriges vapenindustri är ofta snabb på att instämma i att Sverige ska ha en ansvarsfull och strikt exportkontroll av krigsmateriel. Men när förslag läggs fram som riskerar att hindra deras verksamhet låter det annorlunda. Robert Limmergård, generalsekreterare i Säkerhets- och försvarsföretagen SOFF, anför på Brännpunkt 2/4 en rad argument mot ett stopp för vapenexport till diktaturer. Tyvärr är argumentationen dåligt underbyggd och i vissa fall rent missvisande.
Limmergård försöker för det första avdramatisera viss typ av vapenexport som anses ha så kallad ”ickeförstörelsebringande verkan”. Till dessa vapentyper hör bland annat radarsystem som kan användas såväl som en del av en krigföring som i övervakning. Det är förvånande att en företrädare för vapenindustrin själv inte inser det. Om det är något som visar på den dubbelmoral som Limmergård försöker avvisa, så är det just detta.
För det andra försöker SOFF få det att låta som att diplomatiska relationer och vapenexport är samma sak. Det är det inte. Sverige har diplomatiska relationer med ett stort antal länder, däribland Nordkorea där det finns ett internationellt vapenembargo. Sverige har diplomatiska relationer med långt fler länder än vad vi säljer vapen till. Måhända önskar sig SOFF att all ambassadpersonal skulle ägna mer tid åt att gå vapenindustrins intressen, men att hävda att diplomatiska relationer medför grönt kort för vapenexport är direkt felaktigt.
För det tredje tycker Limmergård att det är okontroversiellt med export av system som inte anses kunna kränka den egna befolkningen. Om vi tittar på vad som hände exempelvis under den arabiska våren då människor försökte ställa krav på demokratiska reformer och makten föll i vissa av länderna var det regimernas väpnade arm, militären och polisen, som tog makten. Det kunde den göra på grund av att den under åratal kunnat räkna med vapenstöd från bland annat Sverige. Vapenexport, oavsett materiel, stärker regimerna. Att bortse från detta och tro att Sverige genom en sådan politik stödjer demokrati och mänskliga rättigheter är rakt igenom naivt.
För det fjärde menar Limmergård att vapenindustrin stärker vårt oberoende. Om det är något som Saudiavtalet och dess efterspel visat så är det väl motsatsen. Vapenexporten låser fast oss i beroendeförhållanden och försvårar därtill möjligheten att rikta befogad kritik mot människorättskränkningar. I exemplet Thailand, dit Sverige säljer Jas Gripen, har kritiken mot militärjuntans maktövertagande varit ytterst sparsam.
Löftena var långtgående för tre år sedan när Krigsmaterielexportutredningen KEX presenterades. Då skrev fyra företrädare för dåvarande regeringen här på SvD Brännpunkt att ”Sverige har ett genuint engagemang för att medverka till stärkandet av demokrati och mänskliga fri och rättigheter globalt, och vår krigsmaterielexport ska givetvis inte undergräva denna strävan.” Förväntningarna på en reell skärpning av regelverket är höga och det finns en anledning till att KEX tillsattes i ljuset av den arabiska våren. De senaste fem åren har 35 procent av vapenexporten gått till ickedemokratier. Sedan 2012 då utredningen tillsattes fram till idag beräknas Sverige ha sålt krigsmateriel till ickedemokratiska länder för drygt 12 miljarder kronor.
Att företrädare för vapenindustrin skulle motsätta sig en lag som begränsar deras vapenaffärer med diktaturer och länder med allvarliga demokratiska brister är inte förvånande. Därför måste ett tydligt förbud mot vapenexport till ickedemokratier införas. På detta sätt kan Sverige göra ett genuint bidrag till stärkandet av demokrati och mänskliga rättigheter utan att dessa ansträngningar undergrävs av vår krigsmaterielexport."
Jag delar och hoppas att fler tack vare det läser den och vill engagera sig - för fred! Dagens steg: Dela debattartikel för fred.
