Bild från DN
Härom veckan publicerades nedanstående debattartikel av Sven Hirdman, tidigare Moskvaambassadör, på DN Debatt. Sven menar att Sverige bör nyansera debatten och att den säkerhetspolitiska diskussionen om Sveriges förhållande
till Ryssland, Nato och våra internationella åtaganden är högljudd, men präglas av bristande insikter. Här får vi tio myter och missförstånd för fred, som jag delar med er som ännu inte läst. Dagens steg: 10 myter och missförstånd för fred.
Tio myter och missförstånd om svensk säkerhetspolitik
Flygövningen i Norrland, ubåtsjakten i Stockholms skärgård i höstas och konflikterna i Östeuropa har fört Sveriges säkerhet högt upp på agendan. I den livliga debatten förekommer flera missuppfattningar och myter om Sveriges verkliga intressen. Här är några av påståendena – och hur jag tycker att de ska bemötas:
1. Ryssland har för stort inflytande över Sveriges säkerhetspolitik.
Sverige ska självt bestämma sin säkerhetspolitik utifrån svenska säkerhetspolitiska intressen. Varken Ryssland, USA eller de baltiska staterna avgör hur vi utformar vår politik.
2. Varje land har rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitik, exempelvis om man vill söka medlemskap i Nato eller inte.
Ja, det är sant men när man gör det ska man i eget intresse ta hänsyn till hur det påverkar omgivningen och hur dess reaktioner kan få återverkan på en själv. Såsom sägs i ESK:s enhälliga Parisstadga från 21 november 1990, som avslutade det kalla kriget: ”Säkerheten är odelbar och varje medlemsstats säkerhet är oskiljaktigt förbunden med alla andras.”
3. Europas moderna historia började 1990 med det kalla krigets avslutande. De folkrättsnormer som etablerades då reglerar de mellanstatliga relationerna i Europa i dag.
Det är sant till den del de enskilda staterna gjort bindande åtaganden. Å andra sidan har historien ingen början och inget slut. Vi lever i ett kontinuum av händelser där det förflutna, även långt tillbaka, bestämmer dagens situation. Historien har långt minne.
4. Vad gäller Sveriges säkerhetspolitik, till exempel om vi ska söka medlemskap i Nato eller inte, behöver vi inte bry oss om vad ryssarna säger. Det är bara propaganda och osanning, när de påstår att deras säkerhet hotas av Natos utvidgning österut.
Detta är ett naivt och farligt synsätt. Det finns ingen objektiv sanning i säkerhetspolitiken utan den bestäms av enskilda statsledningars uppfattningar. Nu råkar det vara så att de ryska statsmakterna sedan århundraden haft en, om så vill kalla paranoid inställning till att andra staters militära strukturer kommer närmare Rysslands gränser. Dessa perceptioner, byggda på ryska historiska erfarenheter, är de som bestämmer hur Ryssland agerar och kommer att agera, när USA:s och Natos militära styrkor kommer närmare områden som Ryssland anser vitala för sin säkerhet. I Nordeuropa gäller det Sankt Petersburg och Kaliningrad- och Murmansk-områdena. Vi kan ogilla dessa ryska perceptioner men vi kan inte hindra ryssarna att agera utifrån vad de anser vara rätt.
5. Risken är överhängande för rysk militär aggression mot EU:s och Natos medlemsländer efter vad som hänt i Georgien och Ukraina.
Sannolikheten för oprovocerad sådan rysk aggression är mycket liten. Ryssarna har haft nog av krig med väst. Kärnvapenbalansen är en starkt avhållande faktor. USA och Nato tryggar säkerheten för Natos medlemstater. Ett isolerat ryskt angrepp på Sverige är helt osannolikt. Det har inget strategiskt värde utan bara kostnader.
Krigen med Georgien 2008 och med Ukraina 2014–2015 har sin grund i Sovjetunionens upplösning. De förträngda konflikterna under Sovjetdiktaturen återuppstår nu och blir så mycket svårare som territorierna var så sammanvävda med varandra. Syftet med Budapestmemorandumet 1994 var inte främst att garantera Ukrainas suveränitet utan att samla ihop de sovjetiska kärnvapen, som fanns där, och placera dem under central rysk kontroll, vilket var ett starkt amerikanskt krav.
6. Sverige är förpliktat att militärt bistå de baltiska länderna.
Fel. Den ensidiga svenska solidaritetsklausul som riksdagen antagit utgör ingen förpliktande mellanstatlig förbindelse för Sverige. EU:s solidaritetsklausul, artikel 42:7 i Maastricht-fördraget, är däremot tvingande för Sverige. Den innebär att om en av EU:s medlemstater, till exempel en baltisk stat, utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är Sverige skyldigt att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i FN:s stadga. I klartext innebär det att Sverige till följd av EU-medlemskapet måste lämna någon form av hjälp, men den behöver inte alls vara militär.
Vore vi medlemmar av Nato skulle vi enligt kollektivförsvarsartikeln V i Nato-fördraget – ett anfall ska anses som ett anfall på alla – vara förpliktigade att ingripa militärt och anses vara delaktiga i försvaret av vederbörande land och därmed i militär konflikt med angriparstaten.
7. Ett medlemskap i Nato stärker Sveriges säkerhet.
Nej. Östersjöområdet har de senaste åren blivit ett högspänningsområde, där konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato kommit närmare varandra. Blir även Sverige och Finland medlemmar, stegras risken för miltärpolitisk och utrikespolitisk spänning och för allvarliga incidenter. Det försämrar Sveriges säkerhetspolitiska situation under rådande fredsförhållanden. Skulle krig uppstå i vår region mellan Ryssland och Nato, skulle Sverige i egenskap av Nato-medlem omedelbart bli indraget i en konflikt med en övermäktig stormakt, vilket vore den slutgiltiga katastrof som vi försökt undvika i 200 år.
8. Sverige måste bli medlem av Nato, eftersom vårt försvar har blivit för dåligt.
Nato kommer inte att ekonomiskt betala för det rika Sveriges försvar. Man kommer i stället kräva att vi höjer våra försvarsutgifter med 20–30 miljarder kronor per år. Som icke medlem i Nato avgör vi själva hur mycket vi vill satsa på vårt försvar. Det är en politisk prioritering. Medan vi aldrig haft resurser att försvara oss mot ett stormaktsanfall, har vi möjlighet att hålla ett marginalstyrkeförsvar som, med tanke på vårt geopolitiska läge, inte gör det meningsfullt att anfalla Sverige.
9. Riksdagen måste nästa år anta förslaget om ett värdlandsavtal med Nato.
Tveksamt. Det medför ett element av utrikespolitiskt risktagande, eftersom sannolikheten är stor att omgivningen, läs Ryssland, till följd av detta långtgående avtal och alla våra andra samarbeten med Nato kommer att i sin krigsplanering betrakta Sverige som ett Nato-land med alla de konsekvenser det skulle medföra i ett skarpt läge. Vi skulle få de flesta av Nato medlemskapets nackdelar, men inte den skyddsgaranti som det fulla medlemskapet genom artikel V skulle ge.
10. I nuvarande skärpta säkerhetspolitiska läge till följd av främst Rysslands aggression mot Ukraina finns för Sveriges del inget alternativ till medlemskap i Nato.
Jo, ett bättre alternativ är att Sverige liksom under det kalla kriget försöker verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna. Mycket skulle kunna göras av Sverige och Finland tillsammans vad gäller förtroendeskapande åtgärder, förslag om rustningsminskningar och tillämpning av hela det åtgärdspaket som utarbetades inom ESK efter Helsingforsavtalet 1975. Den pågående säkerhetspolitiska krisen i Europa är inte unik. Det räcker att erinra om Korea 1950, Budapest 1956, Kuba 1962, Vietnam 1965, Prag 1968, Afghanistan 1979, Serbien/Kosovo 1999, Irak 2003 med flera stormaktskonflikter. Folkrättsbrotten har varit legio. Icke desto mindre måste prioriteringen för ett land som Sverige alltid vara att konflikterna måste lösas och dödandet och förstörelsen upphöra.
Tio myter och missförstånd om svensk säkerhetspolitik
Flygövningen i Norrland, ubåtsjakten i Stockholms skärgård i höstas och konflikterna i Östeuropa har fört Sveriges säkerhet högt upp på agendan. I den livliga debatten förekommer flera missuppfattningar och myter om Sveriges verkliga intressen. Här är några av påståendena – och hur jag tycker att de ska bemötas:
1. Ryssland har för stort inflytande över Sveriges säkerhetspolitik.
Sverige ska självt bestämma sin säkerhetspolitik utifrån svenska säkerhetspolitiska intressen. Varken Ryssland, USA eller de baltiska staterna avgör hur vi utformar vår politik.
2. Varje land har rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitik, exempelvis om man vill söka medlemskap i Nato eller inte.
Ja, det är sant men när man gör det ska man i eget intresse ta hänsyn till hur det påverkar omgivningen och hur dess reaktioner kan få återverkan på en själv. Såsom sägs i ESK:s enhälliga Parisstadga från 21 november 1990, som avslutade det kalla kriget: ”Säkerheten är odelbar och varje medlemsstats säkerhet är oskiljaktigt förbunden med alla andras.”
3. Europas moderna historia började 1990 med det kalla krigets avslutande. De folkrättsnormer som etablerades då reglerar de mellanstatliga relationerna i Europa i dag.
Det är sant till den del de enskilda staterna gjort bindande åtaganden. Å andra sidan har historien ingen början och inget slut. Vi lever i ett kontinuum av händelser där det förflutna, även långt tillbaka, bestämmer dagens situation. Historien har långt minne.
4. Vad gäller Sveriges säkerhetspolitik, till exempel om vi ska söka medlemskap i Nato eller inte, behöver vi inte bry oss om vad ryssarna säger. Det är bara propaganda och osanning, när de påstår att deras säkerhet hotas av Natos utvidgning österut.
Detta är ett naivt och farligt synsätt. Det finns ingen objektiv sanning i säkerhetspolitiken utan den bestäms av enskilda statsledningars uppfattningar. Nu råkar det vara så att de ryska statsmakterna sedan århundraden haft en, om så vill kalla paranoid inställning till att andra staters militära strukturer kommer närmare Rysslands gränser. Dessa perceptioner, byggda på ryska historiska erfarenheter, är de som bestämmer hur Ryssland agerar och kommer att agera, när USA:s och Natos militära styrkor kommer närmare områden som Ryssland anser vitala för sin säkerhet. I Nordeuropa gäller det Sankt Petersburg och Kaliningrad- och Murmansk-områdena. Vi kan ogilla dessa ryska perceptioner men vi kan inte hindra ryssarna att agera utifrån vad de anser vara rätt.
5. Risken är överhängande för rysk militär aggression mot EU:s och Natos medlemsländer efter vad som hänt i Georgien och Ukraina.
Sannolikheten för oprovocerad sådan rysk aggression är mycket liten. Ryssarna har haft nog av krig med väst. Kärnvapenbalansen är en starkt avhållande faktor. USA och Nato tryggar säkerheten för Natos medlemstater. Ett isolerat ryskt angrepp på Sverige är helt osannolikt. Det har inget strategiskt värde utan bara kostnader.
Krigen med Georgien 2008 och med Ukraina 2014–2015 har sin grund i Sovjetunionens upplösning. De förträngda konflikterna under Sovjetdiktaturen återuppstår nu och blir så mycket svårare som territorierna var så sammanvävda med varandra. Syftet med Budapestmemorandumet 1994 var inte främst att garantera Ukrainas suveränitet utan att samla ihop de sovjetiska kärnvapen, som fanns där, och placera dem under central rysk kontroll, vilket var ett starkt amerikanskt krav.
6. Sverige är förpliktat att militärt bistå de baltiska länderna.
Fel. Den ensidiga svenska solidaritetsklausul som riksdagen antagit utgör ingen förpliktande mellanstatlig förbindelse för Sverige. EU:s solidaritetsklausul, artikel 42:7 i Maastricht-fördraget, är däremot tvingande för Sverige. Den innebär att om en av EU:s medlemstater, till exempel en baltisk stat, utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är Sverige skyldigt att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i FN:s stadga. I klartext innebär det att Sverige till följd av EU-medlemskapet måste lämna någon form av hjälp, men den behöver inte alls vara militär.
Vore vi medlemmar av Nato skulle vi enligt kollektivförsvarsartikeln V i Nato-fördraget – ett anfall ska anses som ett anfall på alla – vara förpliktigade att ingripa militärt och anses vara delaktiga i försvaret av vederbörande land och därmed i militär konflikt med angriparstaten.
7. Ett medlemskap i Nato stärker Sveriges säkerhet.
Nej. Östersjöområdet har de senaste åren blivit ett högspänningsområde, där konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato kommit närmare varandra. Blir även Sverige och Finland medlemmar, stegras risken för miltärpolitisk och utrikespolitisk spänning och för allvarliga incidenter. Det försämrar Sveriges säkerhetspolitiska situation under rådande fredsförhållanden. Skulle krig uppstå i vår region mellan Ryssland och Nato, skulle Sverige i egenskap av Nato-medlem omedelbart bli indraget i en konflikt med en övermäktig stormakt, vilket vore den slutgiltiga katastrof som vi försökt undvika i 200 år.
8. Sverige måste bli medlem av Nato, eftersom vårt försvar har blivit för dåligt.
Nato kommer inte att ekonomiskt betala för det rika Sveriges försvar. Man kommer i stället kräva att vi höjer våra försvarsutgifter med 20–30 miljarder kronor per år. Som icke medlem i Nato avgör vi själva hur mycket vi vill satsa på vårt försvar. Det är en politisk prioritering. Medan vi aldrig haft resurser att försvara oss mot ett stormaktsanfall, har vi möjlighet att hålla ett marginalstyrkeförsvar som, med tanke på vårt geopolitiska läge, inte gör det meningsfullt att anfalla Sverige.
9. Riksdagen måste nästa år anta förslaget om ett värdlandsavtal med Nato.
Tveksamt. Det medför ett element av utrikespolitiskt risktagande, eftersom sannolikheten är stor att omgivningen, läs Ryssland, till följd av detta långtgående avtal och alla våra andra samarbeten med Nato kommer att i sin krigsplanering betrakta Sverige som ett Nato-land med alla de konsekvenser det skulle medföra i ett skarpt läge. Vi skulle få de flesta av Nato medlemskapets nackdelar, men inte den skyddsgaranti som det fulla medlemskapet genom artikel V skulle ge.
10. I nuvarande skärpta säkerhetspolitiska läge till följd av främst Rysslands aggression mot Ukraina finns för Sveriges del inget alternativ till medlemskap i Nato.
Jo, ett bättre alternativ är att Sverige liksom under det kalla kriget försöker verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna. Mycket skulle kunna göras av Sverige och Finland tillsammans vad gäller förtroendeskapande åtgärder, förslag om rustningsminskningar och tillämpning av hela det åtgärdspaket som utarbetades inom ESK efter Helsingforsavtalet 1975. Den pågående säkerhetspolitiska krisen i Europa är inte unik. Det räcker att erinra om Korea 1950, Budapest 1956, Kuba 1962, Vietnam 1965, Prag 1968, Afghanistan 1979, Serbien/Kosovo 1999, Irak 2003 med flera stormaktskonflikter. Folkrättsbrotten har varit legio. Icke desto mindre måste prioriteringen för ett land som Sverige alltid vara att konflikterna måste lösas och dödandet och förstörelsen upphöra.
