Foto: John Moore, från Läkare Utan Gränsers hemsida
Jag läser om ebolasmittade Patrick på Läkare Utan Gränsers hemsida. Känner hur mitt hjärta snörpar ihop sig och börjar blöda. För alla som just nu förlorar mormor, lillebror, mamma, faster eller farfar. För att en liten pojke inte ska behöva förlora sin mamma och för att jag känner att jag borde kunna göra mer. Jag är varken läkare, sjuksköterska, psykolog eller präst, men jag kan inte heller bara sitta här och se på när mina medmänniskor dör som flugor i ett krigshärjat område som inte har med vapen eller eldstrider att göra.
Alla ebolasmittade har ett ansikte, en familj och en historia och även om sjukdomen i nuläget är ganska långt bort geografiskt så är det ändå vår business att se att varje litet människoliv som räddas gör skillnad. Patrick blir friskförklarad, får ett diplom och får lämna fel sida på staketet. Det inger så mycket hopp att se hans fina pojkansikte och lilla kropp med för stora byxor lämna det smittade inhägnade området. Siffror är inte bara siffror och kommer aldrig att bli det.
Ane Bjøru Fjeldsæter skriver:
"Liberia delas av ett dubbelt orangefärgat staket. Vi byggde det för att hålla sjukdomen i schack. Vi byggde det för att separera ”oss” (de friska, priviligierade) från ”dem” (de sjuka, behövande). Vi byggde det för att känna oss mindre dödliga. Vi byggde det med det ädla syftet att vårda över barriärer.
Patrick är på insidan, jag är på utsidan.
Jag ser honom varje dag och vi ler och vinkar till varandra. Patrick är bara ett barn, men han umgås med män som är fem gånger äldre än honom. Det är som att han försöker kompensera för att han är för ung för att dö. De spelar dam och poker när de orkar, och lyssnar på BBC Africa på den lilla radion som jag överlämnade iklädd min rymddräkt. Patrick har ett snett leende och ett blåmärke runt sitt högra öga. Han har precis förlorat sin mamma, men hans pappa är kvar på centret tillsammans med honom.
Varje dag säger jag till mig själv: Ane, bli inte fäst vid ett barn som inte längre hör hemma med oss levande. Han är här i en vecka, sen kommer han att vara borta för evigt. Hur kommer du att klara av att göra ditt jobb när han är borta? Vet du egentligen vad du handskas med här? Det är ”ebolabusiness” som de säger på radion. Nittio procents dödlighet. Folk på andra sidan staketet kommer inte tillbaka. Du vet att det är farligt att komma för nära."
Ane Bjøru Fjeldsæter är en psykolog från Trondheim som nyligen tillbringade en månad på Läkare Utan Gränsers ebolacenter i Monrovia. Du hittar texten "Min vän på andra sidan staketet" i sin helhet här. Jag bugar inför all sjukpersonal som riskerar sina egna liv för att hjälpa, ni är mer än helgon i mina ögon. I dag skänker jag pengar till Läkare Utan Gränser här (man kan också skänka 100 eller 200 kronor via sms här) och fortsätter att skicka alla mina tankar till de drabbade och deras familjer. "May the spirit of peace be with you always". Dagens steg: Stötta Läkare Utan Gränser för fred.
Alla ebolasmittade har ett ansikte, en familj och en historia och även om sjukdomen i nuläget är ganska långt bort geografiskt så är det ändå vår business att se att varje litet människoliv som räddas gör skillnad. Patrick blir friskförklarad, får ett diplom och får lämna fel sida på staketet. Det inger så mycket hopp att se hans fina pojkansikte och lilla kropp med för stora byxor lämna det smittade inhägnade området. Siffror är inte bara siffror och kommer aldrig att bli det.
Ane Bjøru Fjeldsæter skriver:
"Liberia delas av ett dubbelt orangefärgat staket. Vi byggde det för att hålla sjukdomen i schack. Vi byggde det för att separera ”oss” (de friska, priviligierade) från ”dem” (de sjuka, behövande). Vi byggde det för att känna oss mindre dödliga. Vi byggde det med det ädla syftet att vårda över barriärer.
Patrick är på insidan, jag är på utsidan.
Jag ser honom varje dag och vi ler och vinkar till varandra. Patrick är bara ett barn, men han umgås med män som är fem gånger äldre än honom. Det är som att han försöker kompensera för att han är för ung för att dö. De spelar dam och poker när de orkar, och lyssnar på BBC Africa på den lilla radion som jag överlämnade iklädd min rymddräkt. Patrick har ett snett leende och ett blåmärke runt sitt högra öga. Han har precis förlorat sin mamma, men hans pappa är kvar på centret tillsammans med honom.
Varje dag säger jag till mig själv: Ane, bli inte fäst vid ett barn som inte längre hör hemma med oss levande. Han är här i en vecka, sen kommer han att vara borta för evigt. Hur kommer du att klara av att göra ditt jobb när han är borta? Vet du egentligen vad du handskas med här? Det är ”ebolabusiness” som de säger på radion. Nittio procents dödlighet. Folk på andra sidan staketet kommer inte tillbaka. Du vet att det är farligt att komma för nära."
Ane Bjøru Fjeldsæter är en psykolog från Trondheim som nyligen tillbringade en månad på Läkare Utan Gränsers ebolacenter i Monrovia. Du hittar texten "Min vän på andra sidan staketet" i sin helhet här. Jag bugar inför all sjukpersonal som riskerar sina egna liv för att hjälpa, ni är mer än helgon i mina ögon. I dag skänker jag pengar till Läkare Utan Gränser här (man kan också skänka 100 eller 200 kronor via sms här) och fortsätter att skicka alla mina tankar till de drabbade och deras familjer. "May the spirit of peace be with you always". Dagens steg: Stötta Läkare Utan Gränser för fred.
